onsdag 29 mars 2017

Hoppsan - nu har det gått en lång tid igen!

För lite drygt ett år sedan gick jag i pension. Jag gick en månad tidigare än standard, eftersom vi väntade ett barnbarn. Det kunde komma tidigare än planerat tänkte jag och så blev det faktiskt också.

Jag hade en plan för vad jag skulle göra första året, men planen fungerade inte riktigt. Min "kaninfarm" tog betydligt mer tid än planerat, så jag hann inte göra klart gamla husets kök (på landet), som jag verkligen har längtat efter att få på plats. Det är nu många år sedan vi rev ut det för att göra om grunden i huset. När man gör allt själv och samtidigt har mer än heltidsarbete, så tar renoveringsarbete lång tid. Om sjukdom och utmattning dessutom slår till, så går det naturligtvis ännu långsammare.

Nå, det tog en del tid att bygga kaninburar - som vanligt gör jag allt själv - och det var tungt arbete. Jag kunde nöjt konstatera att min vikt hade kommit ner på nivåer som jag inte hade sett på flera år och dessutom blev jag angenämt stark. Tyvärr var det en kortvarig glädje. Under hösten gick jag upp de förlorade kilona och lite till och efter två handoperationer var min styrka ett minne blott. Det får bli nya tag i år!

Jag är väldigt förtjust i djur och jag kunde naturligtvis inte låta bli att göra det så bra som möjligt för mina kaniner - med utegårdar och med nyplockat grönfoder två gånger om dagen. På det viset tog skötseln av kaninerna 1,5-2 timmar om dagen och det var lite för mycket för att jag skulle hinna göra allt jag hade planerat för sommaren. Vi hittade inte heller någon som kunde passa kaninerna om vi ville åka bort, så det blev väldigt bundet att ha dem. Det var också lite plågsamt att slakta kaniner som jag hade ägnat ett par månader åt att skämma bort. När jag sedan dessutom skulle få båda händerna opererade beslöt jag att avveckla min kaninfarm - men jag saknar faktiskt mina skuttisar...


Arbetet med köket gick ändå framåt, även om det inte blev klart. Taket fick panel, spisfundamentet blev murat, spisen blev renoverad och monterad. Den fungerar igen och ger både värme och mys. Jag fick kombinera delar från två likadana spisar för att få ihop en hel. Tidigare ägare av vårt ställe hade eldat sönder spisen, så både hällen och några sidor var spruckna. Elspisen är ännu inte inkopplad.


Förra säsongens odlingar dominerades nog av olika sorters kål. För första gången lyckades mina förodlingar långt bättre än väntat. Jag brukar ha problem med sorgmyggor och de har tagit död på större delen av småplantorna och har hämmat de som inte har dött. Nu provade jag att vattna med "snusvatten". Jag lade innehållet av en dosa lössnus i blöt i en liter vatten. Det fick stå i minst ett dygn innan jag silade upp det. Sedan hällde jag en skvätt i vattenkannan varje gång jag vattnade mina förodlingar. Snusvattnet - nikotinet - tar död på sorgmyggans larver. En flugremsa fångar också de flesta av de flygande vuxna.

Jag täckte kålodlingarna med Ikeas nätgardin, Linn tror jag den heter. Jag fick sy ihop flera så att jag kunde täcka hela mitt 11 meter långa kålland. Skörden blev utmärkt; det blev säckvis med grönkål av flera olika sorter, inklusive en amerikansk typ som kallas collard. Den ger stora, hela blad som är perfekta till kåldolmar och liknande. Svartkål blev en favorit, eftersom den är så mild och "örtig" att den kan användas även i sallad. Både svartkål och vanlig grönkål använder jag t ex i "portugisisk kålsoppa", som verkligen blir jättegod.



Förutom de olika sorterna av grönkål, så odlade jag röd och grön spetskål med framgång. Jag fick ca 15 kg kålhuvuden som jag lagrade och nu använder de sista av. Naturligtvis blev det hemlagad rödkål till jul! Brysselkålen blev däremot inte klar, men det ser ut som att det kan bli en vårskörd istället.

Nu har odlingsåret gått ett helt varv och lite till och förhoppningsfulla småplantor står på tillväxt. Jag önskar mig ett drivhus av någon sort...

tisdag 6 december 2016

Konservering med förhinder?

Är du som jag inte bara intresserad av att odla egen mat, utan också att konservera delar av det du har odlat? Har du konserveringsglas men saknar bygeln till dem, och möjligen också packningarna?

Av en tillfällighet lade jag på Biltema märke till en liten påse med klämmor till trådbackar. De påminde en liten smula om klämmorna till Weck-konserveringsglas och så fick jag en idé att prova dem till mina gamla glas. Det gick ju utmärkt :-)!

Här har jag satt ihop klämmorna med järntråd. Gummiringarna till Weck-glas passar till mina 1/2-litersglas av den här modellen.

Klämmorna är lagom breda för att sitta bra i urtagen i glaset. Det är klämmorna som trycker ihop locket med burken. Järntråden tvingar bara ihop de två klämmorna.

















På eBay har jag också hittat en typ av klämma som passar burkar av olika storlek, men ibland får den inte grepp i urtaget i glas som ser ut som ovan. De fungerar ibland och ibland inte. När burken är bred eller locket är tjockt, så kan den här multiklämman hålla lite för hårt på locket. När locket trycks för hårt kan packningen pressas ut av trycket under konserveringen och då misslyckas hermetiseringen. Till mina små burkar och till gamla Weck-glas med "buktande" lock funkar den däremot väldigt bra:


torsdag 7 april 2016

"Urban farming" med kaniner

Min kaninhona Nina kom med en överraskning - hon var dräktig vid leveransen! Det visade sig att den syster som hon hade delat bur med var en broder. Drygt 2 veckor efter att jag fick hem kaninerna nedkom Nina med 6 ungar. Det var två honor och fyra hannar. Söta var de!


Efter mycket om och men så har jag nu koll på stamtavlor och ungarna är märkta, så i teorin skulle de gå att sälja.

I verkligheten så har hälften av dem ett genetiskt bettfel, som gör att jag inte kan sälja dem alls. Bettfelet kan de inte heller leva med, eftersom jag inte tänker gå till veterinären med dem var 3:e vecka för att få tänderna nerslipade. Vad man än hittar på, så inte skall det vara lätt! Tyvärr är den trevligaste honan, som jag hade tänkt behålla, en av dem med bettfel. Hon ville äta grankvistar idag, men kunde inte... Äpplen, pellets och hö går däremot fortfarande bra.

Jag har köpt en dansk bok som heter just "Urban Farming Kaniner" där det ganska okomplicerat beskrivs hur man avlivar och tar hand om kaniner. För en vecka sedan samlade jag äntligen mod och tog bort den av ungarna som hade det värsta bettfelet och som verkade plågas av det. Han vägde vid det laget omkring tre kg, dvs ca 3/4 av vuxenvikten. Det var klart värre att gå och tänka på att slakten skulle göras, än att faktiskt genomföra den.

Tills vidare räknar vi med att behålla två av ungdomarna; en hane som hela tiden varit den störste av ungarna och som är orädd, nyfiken och framåt. Trevliga egenskaper. Den andra är den hona som inte har bettfel. Eftersom hon inte är släkt med hanen Fredrik så kan han bli far till hennes ungar. Tyvärr är hon rätt hysterisk och svårhanterad, så vi får se hur det går. Hon är född sådan - hon gömde sig bakom mamma när vi kom till buren, medan de andra ungarna var nyfikna och intresserade.

Vi kunde konstatera att kaninkött smakar ganska likt kyckling och är lika ljust. Det går helt utmärkt att äta. När de tre kvarvarande ungdomarna med bettfel och annat är expedierade så kanske jag har vant mig tillräckligt för att inte längre få ont i magen i flera dagar innan slakten. Vilja att klara det, se det som en arbetsuppgift och en utveckling av den egna förmågan, och det faktum att alternativ saknas, det hjälper....

I slutet av maj planerar jag att ställa ut Nina och Fredrik igen och hoppas på bra bedömning. Fredrik fällde när jag ställde ut honom i mars och Nina var liten och tunn. Poängen kunde ha varit högre, om man så säger. Med bra utställningsresultat ökar naturligtvis chansen att jag kan sälja några ungar och slipper slakta just dem,

fredag 20 november 2015

Nya familjemedlemmar

Mitt nickname är inte obefogat - jag vill "allt" och börjar ofta projekt innan jag egentligen har tid för det. Så även den här gången, men det har sina orsaker. Jag har sedan länge tänkt att skaffa kaniner när jag blir pensionär. Frågan om naturlig och hälsosam mat har länge varit ett av mina stora intressen. Både odling av jord och av bin är drivna av det intresset och av viljan att själv vara åtminstone beredd att odla mer av den egna maten.

Köttätare är jag, även om jag tycker att vegetarisk mat är gott och även om jag kan tänka mig helt vegetariska dagar. Det är svårt att själv producera de vanligaste köttsorterna, men man kan ha kaniner; det hade min farfar och kanin stod ofta på bordet i min familj på 40-talet, under kriget. Det hör inte till vanlig svensk matkultur, men det är inget som bekymrar mig :-).

Jag har sedan en tid bestämt vilken kaninsort jag skulle satsa på, New Zealand Red, men när jag sökte runt så fanns inte många kaniner tillgängliga av den sorten. De skulle ju också vara vuxna till våren, var det tänkt, så det kan bli ungar. Det fick bli en lång utflykt för att hämta hem kaninerna och säkerställa att jag faktiskt har vuxna kaniner till våren.

Nästa fråga är om deras ungar verkligen kommer att bli mat. Kaniner är väldigt söta och kanske kommer jag att vara för blödig :-). Vi får se.

Här är i alla fall Nina och Fredrik:


Nina är döpt efter kanin på familjens barnspråk och Fredrik är döpt efter Ninas man i den danska duon på 70-talet. Den första dagen gick det bra att ha dem tillsammans i den lilla "rastgården". Dagen efter anföll Fredrik Nina så tussarna rykte. Matte fick gå emellan. Fredrik är faktiskt ganska aggressiv kan jag konstatera. Han biter. Hoppas det bättrar sig efterhand, men detta är kanske inte precis någon myskaninras. Det ingick å andra sidan inte heller i urvalskriterierna.

De gillar verkligen jordärtskocka, vilket är jättebra tycker jag. Betor är däremot inte någon favorit ännu. Nina gillar äpplen men Fredrik är inte lika intresserad. Den nyligen fällda rönnen ger kvistar som är poppis. Vallörtsblad, jordgubbsblad och hallonblad och -kvistar är också gott.

Nina verkade ha tråkigt i buren och gnagde sönder kanten av "baljan" av byggplast, så hon fick sina pellets i en godisgömma och så fick hon ett mjukisdjur. Godisgömman klurade hon snabbt ut och mjukisdjuret ligger numera i bolådan. Hon fattar däremot inte att hon skall dricka vatten ur flaskan med pip. Fredrik fattar grejen med vattenflaskan. Jag skall skaffa en godisgömma även till honom.

Forskare blockeras när han rapporterar om sina resultat avseende pesticider

Jonathan Lundgren som forskar om pesticidernas effekt censureras.

http://alltombiodling.se/pesticidforskare-censureras/




onsdag 1 juli 2015

Kokt fläderblomsaft

Jag visste att jag hade ett sådant recept och nu har jag hittat det: det står i boken Skördefest från 1982, skriven av Siv och Key L Nilsson.

30-40 fläderblomklasar
1,5 liter kokande vatten
20 g citronsyra
11,5 dl strösocker
400 g florsocker
1 citron
(konserveringsmedel)

Skölj blommorna väl i kallt vatten och lägg dem i en stor rostfri gryta eller kruka, Slå på det kokande vattnet och låt det hela stå ett par timmar eller tills vattnet fått smak och färg av blommorna.

Sila av och kasta blommorna. Tvätta citronen, torka den torr och riv skalet fint. Akta så du inte får med vitan under. Pressa ur saften och blanda saft och skal med den silade saften.

Blanda citronsyra och strösocker och rör ner det i saften tillsammans med florsockret. Koka upp och låt det hela småkoka tills saften är lätt simmig. Rör så att sockret smälter. Skumma väl

Ta grytan av värmen och tillsätt konserveringsmedel. Tappa saften på väl rengjorda flaskor. Korka igen när saften kallnat och förslut väl. Förvara svalt.

Detta var ursprungsreceptet. Jag skulle absolut inte vilja tillsätta konserveringsmedel i saften, så jag försluter när saften är varm, precis som jag gör med all annan saft. Jag skulle t o m kunna tänka mig att konservera saften, dvs sätta på ett lock som släpper ut, men inte in, luft och koka flaskorna i vattenbad. Hittills har jag bara hällt saften het på flaskor och genast förslutit dem. Saften har hållit i åratal.Dessa sorternas förslutning menar jag:
Patentkork och Gummihätta


Jag får väl erkänna att en viss mängd konserveringsmedel använder jag: jag sköljer skruvkorkarna med flytande Atamon innan jag skruvar på dem på de heta flaskorna, som jag har steriliserat i ugn 110º -120º i minst 1/2 timme. Det ger en viss koncentration av konserveringsmedel alldeles överst i flaskan, där den kanske kan behövas.

Om du steriliserar flaskan i ugn, kokar locken och sedan sköljer dem med flytande Atamon, så håller de riktigt bra. Låt inte flaskan kallna öppen, utan stäng dem så det bildas ett vacuum.

Ett sista tillägg: Jag har läst att man kan använda rabarber istället för citron. Det tror jag absolut att man kan! Har inte hunnit testa själv ännu.