onsdag 9 mars 2011

En sak man tror, en annan sak det blir.

En natt gick och sedan var verkligheten en helt annan än den man föreställde sig. Tanken var ju att få ner sockernivåerna, så att benen eventuellt kunde bli bättre.

I morse när jag stigit upp och letat en stund efter Måns, så hittade jag honom på det kalla klinkergolvet nedanför hans sovstol. Jag lyfte upp honom och kände att han var jättekall och undrade varför i all världen han ville ligga där. När jag satte ner honom på mattan i badrummet, för att ge honom sin insulin, så sjönk han bara ihop. Konstigt; jag ställde honom upp igen för att kolla och han sjönk ihop igen och skrek dessutom till och morrade.

Det visade sig att han hade blivit helt lam i sina dåliga bakben och något gjorde att det gjorde väldigt ont när benen kom i ett visst läge. Kampen var slut och den slutade med förlust. Det var bara att åka till veterinären med honom och låta honom somna in.

Sov gott min käre lille vän och ha det så bra i katthimlen!

En månad!

Jag ser till min stora förvåning att det har gått en hel månad sedan jag sist skrev något! Hur gick det till?

Måns har varit på återbesök hos veterinären; Emma Strage heter hon som forskar och som tar hand om Måns. Hon rekommenderas! Måns är nu uppe i 8IE och det verkar som om det behöver höjas ytterligare, men vi måste vänta tills han har haft den här dosen i 10 dagar.
Han har fortfarande inte så bra koll på benen och är inte så intresserad av att gå ut heller. Spinner gör han dock, så matte antar att han fortfarande trivs med livet. Lite fundersam är matte, den lille katten är inte längre så rumsren som man skulle önska. Möjligen senilitet säger veterinären.

Matte är numera arbetslös - ja det vill säga att arbete saknas inte, men ingen betalar för det. Under några dagar, kanske en vecka, har husets dörrar varit föremål för översyn.
När vi renoverade köket och matrummet, blev dörrarna inte hanterade. Det fanns inte tid. Nu har jag under den senaste veckan tvättat, spacklat, slipat och målat. Ja dvs att jag orkar inte så mycket i taget, så det har varit lite annat pyssel också. Tanten är inte så ung och har dessutom en dålig axel. Fel axel, naturligtvis.
Idag har utmaningen varit att sätta lämpliga beslag på en dörr som gjorts om från vanlig dörr till skjutdörr. Det är faktiskt inte så lätt att gröpa ur i en dörryta - speciellt inte när den hänger kvar på sin plats. Min gubbbe gav mig för några år sedan, till sin moders förskräckelse, en Dremel. Bättre hjälp får man leta efter!