Konservering med förhinder?

Är du som jag inte bara intresserad av att odla egen mat, utan också att konservera delar av det du har odlat? Har du konserveringsglas men saknar bygeln till dem, och möjligen också packningarna?

Av en tillfällighet lade jag på Biltema märke till en liten påse med klämmor till trådbackar. De påminde en liten smula om klämmorna till Weck-konserveringsglas och så fick jag en idé att prova dem till mina gamla glas. Det gick ju utmärkt :-)!

Här har jag satt ihop klämmorna med järntråd. Gummiringarna till Weck-glas passar till mina 1/2-litersglas av den här modellen.

Klämmorna är lagom breda för att sitta bra i urtagen i glaset. Det är klämmorna som trycker ihop locket med burken. Järntråden tvingar bara ihop de två klämmorna.

På eBay har jag också hittat en typ av klämma som passar burkar av olika storlek, men ibland får den inte grepp i urtaget i glas som ser ut som ovan. De fungerar ibland och ibland inte. När burken är bred eller locket är tjockt, så kan den här multiklämman hålla lite för hårt på locket. När locket trycks för hårt kan packningen pressas ut av trycket under konserveringen och då misslyckas hermetiseringen. Till mina små burkar och till gamla Weck-glas med "buktande" lock funkar den däremot väldigt bra:

"Urban farming" med kaniner

Min kaninhona Nina kom med en överraskning - hon var dräktig vid leveransen! Det visade sig att den syster som hon hade delat bur med var en broder. Drygt 2 veckor efter att jag fick hem kaninerna nedkom Nina med 6 ungar. Det var två honor och fyra hannar. Söta var de!

Efter mycket om och men så har jag nu koll på stamtavlor och ungarna är märkta, så i teorin skulle de gå att sälja.

I verkligheten så har hälften av dem ett genetiskt bettfel, som gör att jag inte kan sälja dem alls. Bettfelet kan de inte heller leva med, eftersom jag inte tänker gå till veterinären med dem var 3:e vecka för att få tänderna nerslipade. Vad man än hittar på, så inte skall det vara lätt! Tyvärr är den trevligaste honan, som jag hade tänkt behålla, en av dem med bettfel. Hon ville äta grankvistar idag, men kunde inte... Äpplen, pellets och hö går däremot fortfarande bra.

Jag har köpt en dansk bok som heter just "Urban Farming Kaniner" där det ganska okomplicerat beskrivs hur man avlivar och tar hand om kaniner. För en vecka sedan samlade jag äntligen mod och tog bort den av ungarna som hade det värsta bettfelet och som verkade plågas av det. Han vägde vid det laget omkring tre kg, dvs ca 3/4 av vuxenvikten. Det var klart värre att gå och tänka på att slakten skulle göras, än att faktiskt genomföra den.

Tills vidare räknar vi med att behålla två av ungdomarna; en hane som hela tiden varit den störste av ungarna och som är orädd, nyfiken och framåt. Trevliga egenskaper. Den andra är den hona som inte har bettfel. Eftersom hon inte är släkt med hanen Fredrik så kan han bli far till hennes ungar. Tyvärr är hon rätt hysterisk och svårhanterad, så vi får se hur det går. Hon är född sådan - hon gömde sig bakom mamma när vi kom till buren, medan de andra ungarna var nyfikna och intresserade.

Vi kunde konstatera att kaninkött smakar ganska likt kyckling och är lika ljust. Det går helt utmärkt att äta. När de tre kvarvarande ungdomarna med bettfel och annat är expedierade så kanske jag har vant mig tillräckligt för att inte längre få ont i magen i flera dagar innan slakten. Vilja att klara det, se det som en arbetsuppgift och en utveckling av den egna förmågan, och det faktum att alternativ saknas, det hjälper....

I slutet av maj planerar jag att ställa ut Nina och Fredrik igen och hoppas på bra bedömning. Fredrik fällde när jag ställde ut honom i mars och Nina var liten och tunn. Poängen kunde ha varit högre, om man så säger. Med bra utställningsresultat ökar naturligtvis chansen att jag kan sälja några ungar och slipper slakta just dem,