En natt gick och sedan var verkligheten en helt annan än den man föreställde sig. Tanken var ju att få ner sockernivåerna, så att benen eventuellt kunde bli bättre.
I morse när jag stigit upp och letat en stund efter Måns, så hittade jag honom på det kalla klinkergolvet nedanför hans sovstol. Jag lyfte upp honom och kände att han var jättekall och undrade varför i all världen han ville ligga där. När jag satte ner honom på mattan i badrummet, för att ge honom sin insulin, så sjönk han bara ihop. Konstigt; jag ställde honom upp igen för att kolla och han sjönk ihop igen och skrek dessutom till och morrade.
Det visade sig att han hade blivit helt lam i sina dåliga bakben och något gjorde att det gjorde väldigt ont när benen kom i ett visst läge. Kampen var slut och den slutade med förlust. Det var bara att åka till veterinären med honom och låta honom somna in.
Sov gott min käre lille vän och ha det så bra i katthimlen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar