Vad gör man, när man har fått ett både oväntat och ovälkommet besked?
I oktober 2010 hade min Måns på några veckor förvandlats från lätt knubbig katt till en påse ben. Han var verkligen helt utmärglad. När jag gick till veterinären trodde jag att det var njurarna – det är ju en ganska vanlig åkomma hos äldre katter. Inte för att Måns var så gammal, han var nog bara ca 11,5 då. Nog säger jag, eftersom han är en hittekatt.
När veterinären lämnade beskedet sade hon att vi kunde försöka behandla, men hon trodde nog inte att det här skulle gå så bra. I princip en dödsdom alltså. Det var tufft.
Nu är Måns’ matte som hon är – lite måttlös! Hon ger inte upp förrän hon verkligen är slagen. Vi försöker alltså och så ser vi hur det går. Vi fick tabletter som skulle kunna sänka blodsockret. De fungerar ibland och ibland inte sade veterinären. Jag har senare lärt mig att tabletter skall man absolut inte ge! De stressar de eventuellt kvarvarande, fortfarande levande, cellerna i bukspottkörteln så att de jobbar ihjäl sig. Därefter finns det ingen chans att katten återhämtar sig och kan slippa insulininjektioner.
Tabletterna fungerade inte så bra, så vi provade med insulinsprutor istället. Det hjälpte. Måns började sakta lägga på hullet igen.
Under lång tid var han ändå så eländig att han knappt orkade hålla huvudet uppe. Han låg platt på golvet när han åt och drack, han orkade inte stå upp. Han utvecklade också Neuropati, som innebär att han har en slags förlamning ytterst i benen. Han går så att säga nästan på hela foten och hela handen, istället för på tårna. Bakbenen är också väldigt vingliga i sin helhet, med nästan inga muskler. Om jag hade vetat vad jag vet idag, så hade han kanske sluppit den här ”förlamningen”, som kommer när blodsockret har varit för högt, för länge.
Det som till slut verkar ha gett mest effekt är att jag i princip tog bort all torrmat. Torrmat innehåller mycket kolhydrater – det gör även den variant som är gjord för diabeteskatter – och det kör upp sockervärdet i blodet. I naturen äter katter inte 7-20% spannmål. När jag ersatte torrmaten med kött av olika slag gjorde det stor skillnad.
Måns är kräsen och framför allt ovan att äta mjuk mat. Han tycker inte att det är mat och det känns konstigt i munnen. Man kan till nöds slicka på det. Det är typiskt för en katt som har ätit torrmat i hela sitt liv. Jag försöker att i huvudsak ge Måns rått kött och med handmatning har det gått, trots hans problem med mjuk mat. Mald mat fungerar ännu inte, det känns nog fortfarande för konstigt i munnen. Jag skär grishjärta, färskt sidfläsk och lite lever i bitar och matar honom med det. Han får just nu dessutom ca 15-25 gram torrmat per dag, för att simulera maginnehållet i en gnagare.
Efter att jag gjorde det radikala bytet av mat så har blodsockret förbättrats ganska mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar