Hinna ikapp med livet?

Visst är det så för de flesta av oss att man vill mer än vad som egentligen är möjligt med den tid som man har tillgänglig. Med över 500 timmars övertid på ett år blir den tillgängliga tiden ganska begränsad!

Idag städade jag, i 4 timmar!, ett badrum och ett hallgolv. Jag försöker hinna ikapp med att hjälpa min gamla moder med en ordentlig städning. Inte för att det uppskattas, men för att det behövs. Hon tar det nog som kritik, tror jag, för hon tror att hon fortfarande kan städa. När man är drygt 87 och bara ser med det ena ögat, som dessutom börjat få starr, så kan man inte städa så bra längre... Hon behöver få regelbunden hjälp med städningen, men det vill inte jag ställa upp på. Vill inte nu, fast jag är ledig, eftersom jag vill hinna ikapp med mitt eget liv också. Kan inte sedan, när jag har börjat jobba igen, eftersom tiden inte räcker till det och inte heller orken. Jag är inte längre 30!

Jag vill åka till landet och jobba ikapp där! Och snart ropar trädgården att det är vår. Den har redan börjat viska: Vintergäck och krokus blommar, snödropparna står i knopp och tulpanerna är på väg upp. Men det ligger snö kvar i kökslandet.

Födelsedag mm

Jag fyllde år här om veckan. Jämnt. För att jag skulle ha lust att släppa in gäster, ville jag fixa lite med huset först. Måla dörrar, sätta golvlister på ställen där vi inte hade gjort det, fixa skjutdörrsbeslag på den vanliga dörr som vi har gjort om till skjutdörr. Med mera. Allt tar otroligt mycket mer tid än man tror! Det blev lite kortare tid än planerat för städning och festförberedelser, men det gick - bland annat tack vare min lilla syster, som är en fena på många saker.

En sak man tror, en annan sak det blir.

En natt gick och sedan var verkligheten en helt annan än den man föreställde sig. Tanken var ju att få ner sockernivåerna, så att benen eventuellt kunde bli bättre.

I morse när jag stigit upp och letat en stund efter Måns, så hittade jag honom på det kalla klinkergolvet nedanför hans sovstol. Jag lyfte upp honom och kände att han var jättekall och undrade varför i all världen han ville ligga där. När jag satte ner honom på mattan i badrummet, för att ge honom sin insulin, så sjönk han bara ihop. Konstigt; jag ställde honom upp igen för att kolla och han sjönk ihop igen och skrek dessutom till och morrade.

Det visade sig att han hade blivit helt lam i sina dåliga bakben och något gjorde att det gjorde väldigt ont när benen kom i ett visst läge. Kampen var slut och den slutade med förlust. Det var bara att åka till veterinären med honom och låta honom somna in.

Sov gott min käre lille vän och ha det så bra i katthimlen!

En månad!

Jag ser till min stora förvåning att det har gått en hel månad sedan jag sist skrev något! Hur gick det till?

Måns har varit på återbesök hos veterinären; Emma Strage heter hon som forskar och som tar hand om Måns. Hon rekommenderas! Måns är nu uppe i 8IE och det verkar som om det behöver höjas ytterligare, men vi måste vänta tills han har haft den här dosen i 10 dagar.
Han har fortfarande inte så bra koll på benen och är inte så intresserad av att gå ut heller. Spinner gör han dock, så matte antar att han fortfarande trivs med livet. Lite fundersam är matte, den lille katten är inte längre så rumsren som man skulle önska. Möjligen senilitet säger veterinären.

Matte är numera arbetslös - ja det vill säga att arbete saknas inte, men ingen betalar för det. Under några dagar, kanske en vecka, har husets dörrar varit föremål för översyn.
När vi renoverade köket och matrummet, blev dörrarna inte hanterade. Det fanns inte tid. Nu har jag under den senaste veckan tvättat, spacklat, slipat och målat. Ja dvs att jag orkar inte så mycket i taget, så det har varit lite annat pyssel också. Tanten är inte så ung och har dessutom en dålig axel. Fel axel, naturligtvis.
Idag har utmaningen varit att sätta lämpliga beslag på en dörr som gjorts om från vanlig dörr till skjutdörr. Det är faktiskt inte så lätt att gröpa ur i en dörryta - speciellt inte när den hänger kvar på sin plats. Min gubbbe gav mig för några år sedan, till sin moders förskräckelse, en Dremel. Bättre hjälp får man leta efter!

Kan själv!

Här i helgen verkar det som att Måns har kommit på att han kan äta sina köttbitar själv!

Eftersom det är lite av "bonding" över matningen, så fortsätter jag att handmata honom med några bitar, innan jag sedan överlåter åt honom att äta själv.

Sockret ligger lite högt, tycker jag, men relativt stadigt på ca 15-16 mmol. Får höra om veterinären tycker det är ok att höja till 6,5 IE per dos insulin.

Vår relation till veterinären är lite speciell. Måns är inte försäkrad. Det betyder att när den förra veterinären började prata om att det eventuellt finns en tumör i hypofysen och att det behövdes magnetröntgen för att fastställa det, så ryggade jag och sade att det blir nog lite väl kostsamt ändå. Jag älskar min katt, men det finns ändå gränser för vad jag vill betala. Det löste sig genom att veterinären kontaktade en annan veterinär, som forskar om just det här med tumörer i hypofysen. Måns blev forskningsobjekt och fick sin röntgen utan att matte behövde betala!

I samband med röntgen togs en dålig tand bort. Inflammationer/infektioner gör att blodsockret ökar, eller att insulinent inte får effekt, jag är lite osäker där. I vilket fall betyder det att blodsockret blir högre än det annars skulle vara och det gick inte att få ner det till vettiga nivåer.

Det var lite riskabelt med undersökningen, eftersom Måns också har dåligt hjärta. Veterinären sade flera gånger, så att jag verkligen skulle förstå det, att Måns riskerade att dö av narkosen. Eftersom han riskerade att dö utan rätt behandling och med tanden kvar, så fanns det ändå inga alternativ. Han överlevde. De hittade inte någon tumör, men veterinären är övertygad om att den finns där, fast liten.

Matte står nu i tacksamhetsskuld till den forskande veterinären och hon får bestämma behandlingen.

Tack för underbara, engagerade veterinärer!!!

Multimediadator kan inte kopplas till TV?!

Min dator är nu visserligen ca 4 år gammal, men när vi skaffade den så var det det absolut häftigaste som vi kunde få. Vi räknade med att den skulle vara användbar en längre tid på det viset. Idag kunde jag konstatera att det inte gick att koppla den till TV:n. Jag har inte försökt förut, eftersom det är en stationär dator, men jag var klart besviken och höll på ganska länge innan jag var övertygad om att det inte skulle gå att göra det.

Tur att det går att koppla den bärbara!

Piggare katt?

Igår kväll gick Måns ut. Det händer nästan varje kväll nu. Han går inte långt, men bara det faktum att han vill gå ut är ju ett positivt tecken. Han var ju väldigt illa däran, när det var som sämst. Nåväl, igår kväll fick han vara ute en stund och när jag öppnade dörren för att kolla, så ville han springa in. Han försökte faktiskt att springa! Det var första gången sedan han blev sjuk. Det lyckades inte så bra, eftersom bakbenen fortfarande är svaga, Neuropatin har inte gett med sig, men det är ju ett bra tecken att han känner sig så stark!